Jan-Olov Andersson skriver följande magiska rader i Aftonbladet:
Det härjade ansiktet, vetskapen om hans egen destruktiva livsstil och fantastiskt skådespeleri, gör Mickey Rourkes insats i ”The Wrestler” oförglömlig. [...] Vinnaren av Guldlejonet i Venedig är precis så omtumlande som man hade hoppats på. Det är omöjligt att inte dra paralleller mellan Mickey Rourkes eget liv, som inte precis varit en dans på rosor, och hans rollfigur, en wrestlingstjärna på dekis.Grym film skriver:
Paralellerna till Rourkes egna liv är inte svåra att dra, och det är nog mycket tack vare likheterna han presterar så förbenat bra. Det känns ärligt. Och väldigt rörande. Berättelsen om The Rams förberedelser inför en sista match och det parallella pusslandet med privatlivet är trots sitt mörka djup en story med mycket hjärta, kärlek och frikostigt med komiska inslag och minnesvärda repliker.Och det är just det. Precis det. Som gör The Wrestler så nedrans bra.Vi tackar och tar emot!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar